Run baby run cuz i've got a gun

Jag har börjat utvecklas till den jobbigaste av alla flickvänner. Jag trodde inte jag skulle bli sån, en sån som ger skuldkänslor när den som jag är kär i inte orkar eller har tid att ses. Jag gick in i det här förhållandet med känslan av att vi skulle vara fria som människor, inte fast i någon jävla tvåsamhet är bäst-tjohej. Det är nästan så jag vill springa bort för att jag skäms så mycket. Men om han skulle ta sig i kragen och vara med en enda gång och dricka öl (eller liknande) med mina vänner så skulle jag nog lugna mig ett tag, för sanningen är den att det var jävligt längesen. Senast var dendär gången när han kom förbi Carmen en sväng och grät för att han inte kunde ses dagen efter pga att han lovat bort sig. Och PÅ DEN TIDEN var jag mer; "jaja, det är ju inget att vara ledsen för, vi ses ju snart ändå! Det är bara roligt för dig att du ska på en föreläsning om empati som du tycker är så intressant." Då menade jag det verkligen, att han ikväll inte kan följa med och ta EN ÖL pga att han ska skriva någon jävla resegrej till sin kör gjorde mig sur och kall. Trött. Jag kastade mobilen i väggen, det var längesen jag gjorde det nu.
Men varför jag blir såhär är nog inte av den anledningen att jag skulle känna mig lågprioriterad eller som att jag behöver honom vid min sida hela jävla tiden, tvärt om ärligt talat. Varför jag blir såhär är för att jag varit i tidigare förhållanden som varit så jävla tråkiga. Då ses man bara själva och tittar på film. Och det är tamejfan min största mardröm, det sa jag också. Jag piper iväg imorgon om det ska vara så.

Ikväll ska jag inte tänka på det, utan ha tusen gånger roligare utan honom, för halv sju möter jag upp Vingen och förhoppningsvis Glen. Vi ska dricka öl hos Kandy och titta på animerad queer-film(?!).