Tankegånger nattetid

Jag och min chef brukar föra små samtal om livet när hon skjutsar hem mig efter jobbet. Vi är båda trötta, klockan är kvart över tio på kvällen och vi kommer ofta från nio timmars pass utan rast. Vi har börjat prata om trappsteg i livet, hur viktigt det är att stå kvar på dem tillräckligt länge för att inte tappa balansen och trilla baklänges. Hur man ibland till synes kan stå stilla men egentligen har man åkt i rulltrappan en bit, hur viktigt det är att gå av när man åkt färdigt.

En helt vanlig kväll i en by full av välling sitter jag och min kära kombo och tittar på Six Feet Under. Vi börjar prata om att träffa äldre män, vilket jag inte lägger några värderingar i eftersom jag själv gjort det, men utifrån tidigare nämnda tes borde det vara ganska lätt att hamna på olika trappsteg - man kanske rent utav hoppar av rulltrappan man står på vid olika tidpunkter. Missar varandra. Eller så möts man på mitten, måste den som var längst upp då backa? Eller den lite längre ner jäkta fram?

Om man spinner vidare så har jag ofta känt mig något schizofren när jag försökt utvärdera tidigare gjorda handlingar. Inuti mig bor en hel by av människor; vissa har dött av, andra gör sig påminda och knackar vänligt på ibland, stundvis händer det att någon oanmäld klampar in och försöker ta över. Förmodligen är den personen arg över att aldrig riktigt ha fått leva kvar, som ett spöke kommer den tillbaka för att hämnas och kasta möbler omkring sig. Vi säger rent hypotetiskt att varje människa inuti mig har en ålder mellan 0.1-5 år (levnadsåldern blir troligtvis längre med tiden). Om den personen som tilläts födas inte får fullfölja sitt låt säga uppdrag så kommer den personen förmodligen alltid spöka inom mig, och om vi säger att man tror på pure evil så borde det innebära att vissa onda personer föds ibland också. Vi tar som exempel att jag skulle ha en riktig knarkperson inuti mig, knarkpersonens uppdrag skulle vara att jag knarkade och dog, om jag försöker ta mig ur den personen och se till att en ny starkare föds så kommer knarkpersonen ändå alltid finnas där eftersom uppdraget aldrig genomfördes. Ett annat exempel skulle kunna vara att det oavsett var vi föds finns en riktig tonårsperson inom oss, om den inte får leva klart pga låt säga starkt religiös familj eller att jag skulle få barn tidigt så kanske tonårspersonen ser till att klampa in vid sådär trettioårsåldern istället och BANG så har vi en ålderskris som heter duga. Men om personen får leva klart sitt liv, så kanske man kan blicka tillbaka och minnas men förhoppningsvis aldrig vilja göra om det som den personen gjorde.