Bitterfittor

I lördags låg jag på akuten halva dagen och personen som jag är kär i satt hängivet på min britskant och läste högt för mig. Ge mig en anledning till varför jag inte borde flytta ihop med denna man?

I don't wanna kill you, and you don't wanna be dead

Någon dag efter föregående inlägg förstod jag att detta naturligtvis var resultatet av pms, den där jävla lilla klumpen i hjärtat/magen/hjärnan/younameit som dyker upp och som senare visar sin uppenbarelse i blod. Livmodern är fan emo, remember livmodern: it's down the road not across the street. Släng dig i väggen!

Run baby run cuz i've got a gun

Jag har börjat utvecklas till den jobbigaste av alla flickvänner. Jag trodde inte jag skulle bli sån, en sån som ger skuldkänslor när den som jag är kär i inte orkar eller har tid att ses. Jag gick in i det här förhållandet med känslan av att vi skulle vara fria som människor, inte fast i någon jävla tvåsamhet är bäst-tjohej. Det är nästan så jag vill springa bort för att jag skäms så mycket. Men om han skulle ta sig i kragen och vara med en enda gång och dricka öl (eller liknande) med mina vänner så skulle jag nog lugna mig ett tag, för sanningen är den att det var jävligt längesen. Senast var dendär gången när han kom förbi Carmen en sväng och grät för att han inte kunde ses dagen efter pga att han lovat bort sig. Och PÅ DEN TIDEN var jag mer; "jaja, det är ju inget att vara ledsen för, vi ses ju snart ändå! Det är bara roligt för dig att du ska på en föreläsning om empati som du tycker är så intressant." Då menade jag det verkligen, att han ikväll inte kan följa med och ta EN ÖL pga att han ska skriva någon jävla resegrej till sin kör gjorde mig sur och kall. Trött. Jag kastade mobilen i väggen, det var längesen jag gjorde det nu.
Men varför jag blir såhär är nog inte av den anledningen att jag skulle känna mig lågprioriterad eller som att jag behöver honom vid min sida hela jävla tiden, tvärt om ärligt talat. Varför jag blir såhär är för att jag varit i tidigare förhållanden som varit så jävla tråkiga. Då ses man bara själva och tittar på film. Och det är tamejfan min största mardröm, det sa jag också. Jag piper iväg imorgon om det ska vara så.

Ikväll ska jag inte tänka på det, utan ha tusen gånger roligare utan honom, för halv sju möter jag upp Vingen och förhoppningsvis Glen. Vi ska dricka öl hos Kandy och titta på animerad queer-film(?!).

Tankegånger nattetid

Jag och min chef brukar föra små samtal om livet när hon skjutsar hem mig efter jobbet. Vi är båda trötta, klockan är kvart över tio på kvällen och vi kommer ofta från nio timmars pass utan rast. Vi har börjat prata om trappsteg i livet, hur viktigt det är att stå kvar på dem tillräckligt länge för att inte tappa balansen och trilla baklänges. Hur man ibland till synes kan stå stilla men egentligen har man åkt i rulltrappan en bit, hur viktigt det är att gå av när man åkt färdigt.

En helt vanlig kväll i en by full av välling sitter jag och min kära kombo och tittar på Six Feet Under. Vi börjar prata om att träffa äldre män, vilket jag inte lägger några värderingar i eftersom jag själv gjort det, men utifrån tidigare nämnda tes borde det vara ganska lätt att hamna på olika trappsteg - man kanske rent utav hoppar av rulltrappan man står på vid olika tidpunkter. Missar varandra. Eller så möts man på mitten, måste den som var längst upp då backa? Eller den lite längre ner jäkta fram?

Om man spinner vidare så har jag ofta känt mig något schizofren när jag försökt utvärdera tidigare gjorda handlingar. Inuti mig bor en hel by av människor; vissa har dött av, andra gör sig påminda och knackar vänligt på ibland, stundvis händer det att någon oanmäld klampar in och försöker ta över. Förmodligen är den personen arg över att aldrig riktigt ha fått leva kvar, som ett spöke kommer den tillbaka för att hämnas och kasta möbler omkring sig. Vi säger rent hypotetiskt att varje människa inuti mig har en ålder mellan 0.1-5 år (levnadsåldern blir troligtvis längre med tiden). Om den personen som tilläts födas inte får fullfölja sitt låt säga uppdrag så kommer den personen förmodligen alltid spöka inom mig, och om vi säger att man tror på pure evil så borde det innebära att vissa onda personer föds ibland också. Vi tar som exempel att jag skulle ha en riktig knarkperson inuti mig, knarkpersonens uppdrag skulle vara att jag knarkade och dog, om jag försöker ta mig ur den personen och se till att en ny starkare föds så kommer knarkpersonen ändå alltid finnas där eftersom uppdraget aldrig genomfördes. Ett annat exempel skulle kunna vara att det oavsett var vi föds finns en riktig tonårsperson inom oss, om den inte får leva klart pga låt säga starkt religiös familj eller att jag skulle få barn tidigt så kanske tonårspersonen ser till att klampa in vid sådär trettioårsåldern istället och BANG så har vi en ålderskris som heter duga. Men om personen får leva klart sitt liv, så kanske man kan blicka tillbaka och minnas men förhoppningsvis aldrig vilja göra om det som den personen gjorde.

"Pussas och dricka raki"

Var är du fröken inspiration? Jag skulle bli glad om du knackade på min dörr igen, denna gång skulle jag mer än gärna släppa in dig. Det finns tid för dig nu. Livet är lite tråkigare utan dig, kanske kommer du tillbaka om jag lagar mina raggsockor, stickar konstiga saker, köper en tokig kamera från rusta med fyra linser, åker till istanbul och får se nya färger. Men bara kanske.

Jag har köpt en femårsdagbok, man ska skriva in vilket väder det är så jag har satt upp en termometer på balkongdörren. Kanske mina eventuella barnbarn kommer förvånas över hur kallt det var på vintern 2009.