Dagen åter kommen

Det var en fin julafton i år, jag stannade kvar i Sthlm och firade den med Fisen. Vi lagade enhiladas, drack vin och laphroaig (som Fisen inte tyckte om dessvärre, stackars kvinna).
Jag jobbar och sliter som vanligt. Är tillbaka med mina vanliga arbetsuppgifter och det känns bra. Om ett tag känns det nog ännu bättre.
Ingenting spännande händer, livet står på sätt och vis still just nu. Helst av allt vill jag ligga under mitt täcke hela dagarna och läsa böcker.

Istanbul baby

Min dator råkade dricka cola, men jag lever ändå. Jag väntar på att en handläggare från försökringsbolaget jag har drulleförsäkring hos ska ringa och ge mig en ny, kanske finare.
Igår satt jag och min kärlek i himlen och drack drinkar. Det är faktiskt sant, i ett rum på teatern som hans pappa hyrt till sitt bröllop var allt uppochned. Snart åker vi till Istanbul!
Jag har börjat skriva ner mina drömmar igen, jag blir nästan besatt av dem. Det är som att jag lever ett annat liv parallellt med detta. Vissa drömmar tränger sig in i mitt verkliga liv lite för mycket, börjar ta över. Igår tänkte jag ringa Balli och säga tack för att hon klippte av navelsträngarna till mina missbildade barn, men sedan insåg jag att jag faktiskt bara hade drömt det. Då grät jag lite för att jag saknade dem.

Fnissigt inlägg efter arbetspass

Jag känner mig nästan som frälst, idag fick jag tillbaka min jobblust. Det skedde 21:37, jag satt på jobbet i soffan med kaksmulor i och fick en sådan jävla uppenbarelse. Svar på frågor som varför jag egentligen jobbar kvar kom tillbaka, allt fick sin ursprungliga mening - det som jag hade känt när jag först började jobba med människor kom tillbaka. Känslan av fullkommlig tillfredställelse när man får det bekräftat att man gjort någon skillnad, att personen mentalt vill hålla en i handen och lita på att man kommer göra de rätta valen för just hennes/hans skull.

Fyfan vad skönt att vara sig själv igen, rädslan är som bortblåst (och bearbetad)!

----

Igår träffade jag min kärleks far och hans (snart) fru för första gången, har snart all släkt avklarad! Wiki hade lagat mat och efteråt gick vi ut och drack tjeckisk öl, tittade på konstiga hus och hetsade bostadspolitik. Med stjärngosseprylar och tusen noter lämnade vi dem och åkte hem till mig. Han skrämde upp mig genom att säga saker jag lika gärna hade kunnat säga, saker jag vet att jag sagt till mina närmaste, men bara för att det kom ur hans mun gjorde det ont. Det var fan fina ord, de bästa meningarna mina öron någonsin fått höra, det jag alltid försökt uttrycka men som aldrig någon köpt. Mina tankar och idéer om hur ett förhållande måste se ut för att fungera (för mig) har helt plötsligt börjat praktiseras på riktigt, och det skrämmer fan skiten ur mig. Tänk om jag och den som jag är kär i fått allt om bakfoten, tiden vi har tillsammans är för dyrbar för att slösas bort, inget får gå sönder, andas andas andas!
Vilket jävla fynd jag gjorde på mitt stammishak sjuttonde september tjugohundraåtta.