Stremt

Ikväll kände jag mig bränd på riktigt, förstörd, skadad in i själen. Mitt psyke orkade inte med ett självmords-sms och på samma gång ett jobb där jag varje sekund riskerar att bli slagen. Rädslan som kryper sig tätt inpå är så jävla genomträngande. Första gången kom jag över det fort - nu känner jag mig som sagt sjukt förstörd. Det värsta är att jag inte trodde jag skulle bli den personen som blev bränd utav det, men jag måste erkänna mig besegrad. Jag är svagare än vad jag trodde när jag gav mig in i spelet. Om jag känner likadant imorgon ska jag ta kontakt med en läkare och se om jag kan bli sjukskriven en tid - det har alltid varit min värsta mardröm men just nu känns det som att det är självbevarelsedriften som styr mig. Gör jag inget nu blir jag utbränd inom ett år, det är värt pengarna jag skulle förlora på att göra det nu. Se det som en framtidsinvestering.

Men att erkänna sig besegrad är svårt, min kärlek sa för exakt en vecka sedan att jag var den modigaste personen han har träffat och jag undrade varför. "För att du har ett jobb där du kan bli utsatt för otäcka saker och ändå stannar du kvar". Om jag erkänner mig besegrad slutar jag vara den modigaste människan han har träffat, jag kanske rentav förvandlas till svag. Sanningen är att jag skulle vilja säga att jag skiter fullständigt i det, det är modigare att våga ta ett steg åt sidan, men något i mig gör ont när jag ger upp. Jag är inte personen som ger upp.

Imorgon känns allt troligtvis bättre, men just nu gör min mage så ont av stressen och mitt huvud tar död på mig. Att inte få någon sömn och önska att någon klappar en på kinden till sömns gör inte situationen bättre.