"Pappa kom hem, för jag längtar efter dig"

Jag fick precis ett mail från min far.
Han är i Indien, som han nästan alltid är, och detta är andra mailet jag någonsin fått från honom. Det gör ont i hjärtat och jag gråter, inte för att han är borta och jag skulle sakna honom, utan för att mailet är som skrivet till mig som tio år gammal. Tioåringen som fortfarande väntade på sin lilla pappa, som tyckte om honom. Barnet som trodde han var mer, som sedan blev besviken och brände allt som kunde påminna henne om honom. Hennes första stora break-up, och han lunkade omkring ovetande eftersom han aldrig frågade. Och fråga kommer han aldrig göra, men han kommer fortfarande göra henne påmind om sveket genom sporadiska telefonsamtal två gånger per år och kanske ett till mail från värmen i öst.
Jag saknar inte min far, jag saknar att se på honom med stora barnögon.

Och för att göra en snabb utredning av mitt psyke så inser jag att det inte är så konstigt att jag har svårt för att tycka om folk sådär barnsligt mycket. Släppa allt och lita på att någon.