Någon form av klarhet

Personen liknade mitt tillfälliga mentala tillstånd med en allergisk reaktion. Vid första slagen var jag bara överkänslig men när jag fortsatte konsumera varan utan paus förvandlades det till en stark allergisk reaktion. Hon påpekade också att det, likt en kvinnomisshandel, är så lätt att man klandrar sig själv. Jag är inte alls konstig, att bli slagen på jobbet kan vara minst lika otäckt som att bli slagen någon annan stans, det känns bara mer naturligt att man skulle kunna komma över det lättare bara för att det är i en arbetssituation - när man får betalt för det.

Hon höll med mig om att det bästa för mig just nu är en paus, det fungerade inte den här gången att hoppa upp på hästen direkt - trots att jag egentligen hade önskat det. Hade möte med mina två chefer idag och de tog hennes (och mina ord) på allvar. Nu får jag en paus i nästan tre veckor. Jag ska dock fortfarande jobba men med andra uppgifter, och det känns skönt. Lösningen på problemet skulle inte vara att bara ligga hemma, dock har jag blivit sjukskriven torsdag till söndag (skulle egentligen jobbat i helgen) för att vila upp mig. Och allt känns redan mycket bättre.

Förresten så var jag i hemorten förra helgen. Jag tog med mig Wiki som fick träffa mamma, mormor, syskon och vänner. Det var himla fint. Mormor nöp honom nästan i rumpan och tyckte han var en väldigt stilig karl, dock frågade hon mamma om det verkligen skulle hålla mellan oss eftersom jag "inte är så lätt att ha att göra med". WTF MORMOR, DÅLIG REKLAM! Sen hotade hon Wiki med stryk om han skulle behandla mig illa, allt var som det brukar med andra ord. Min mormor är så jävla badass att folk kissar i brallan. Mamma tyckte om honom tokmycket, vilket var ganska väntat, och min lillasyster likaså - vilket var helt jävla oväntat. Hon är alltid skeptisk mot alla som på något sätt är ett hot, att någon annan skulle ta min uppmärksamhet. Skälet till att allt gick så bra var förmodligen för att Wiki är så jävla självgående (haha, ordet självgående om en normalt fungerande människa får mig att skratta), med det menar jag att jag inte behövde sitta och vara något stöd åt honom. Han satt och pratade med min mamma om musik, som de tycker om och som jag är totalt ointresserad av, och jag behövde inte sitta och vara med BARA FÖR ATT. Jag sprang runt, spelade wii och dansade någon sorts improviserad bugg med lillasyster istället. Jag har nog inte haft det så bra i mina hemtrakter sedan jag var ett barn.