En krigsherre under kung David

Jag har aldrig önskat den där totala tvåsamheten. Så som jag blivit uppfostrad finns inte nyckeln till friheten genom mannen, det är nämligen bara jag som kan skapa den för mig själv. Därför har jag haft problem med tidigare förhållanden där mannen t.ex. betalar - som indirekt får mig att känna mig osjälvständig. Förmodligen helt omedveten om vilka kriser det skapat mig och vissa skulle säkert tycka att jag är för stolt för att ta emot. Likt en tiopunktslista om hur ett förhållande bör se ut så handlar det om att ge och ta. "Ge och ta" - jo men just det, om jag får en klänning inte jag har råd med; vad ska jag ge tillbaka som kan skattas lika högt? Man blir skuldsatt och ger bort sig själv, för att man borde det, och sedan står man där alldeles tom när man inte får något av den varan tillbaka. Detta, och andra saker med det, har gjort mig bränd och skapat ett beteendemönster jag inte alls hade för ett par år sedan. Nu är det inte längre tillåtet, enligt min hjärna, att ge kärlek hipp som happ. Få kärlek hipp som happ. Och vad händer egentligen när man tar "ge och ta"-begreppet bokstavligt? I en fungerande relation borde skålarna bli lika tunga efter en tid utan att man behöver mäta milligram för milligram.

Men tillbaka till tvåsamheten, är den konstellationen verkligen den totala och absoluta lyckan? Är det inte dags för oss att kasta av oss stödhjulen och dansa själva? Och nu menar jag inte eremit-dansen utan den villkorslösa dansen där man tillåter varandra att växa till enskilda individer, skapa starka och kärleksfulla vänskapsband med andra individer, fokuserar på den bra magkänslan och slutar isolera. Just nu dansar jag den dansen med personen jag är kär i, och vi kommer förhoppningsvis aldrig bli en och samma person. Möjligtvis tre en dag.