Någon form av klarhet

Personen liknade mitt tillfälliga mentala tillstånd med en allergisk reaktion. Vid första slagen var jag bara överkänslig men när jag fortsatte konsumera varan utan paus förvandlades det till en stark allergisk reaktion. Hon påpekade också att det, likt en kvinnomisshandel, är så lätt att man klandrar sig själv. Jag är inte alls konstig, att bli slagen på jobbet kan vara minst lika otäckt som att bli slagen någon annan stans, det känns bara mer naturligt att man skulle kunna komma över det lättare bara för att det är i en arbetssituation - när man får betalt för det.

Hon höll med mig om att det bästa för mig just nu är en paus, det fungerade inte den här gången att hoppa upp på hästen direkt - trots att jag egentligen hade önskat det. Hade möte med mina två chefer idag och de tog hennes (och mina ord) på allvar. Nu får jag en paus i nästan tre veckor. Jag ska dock fortfarande jobba men med andra uppgifter, och det känns skönt. Lösningen på problemet skulle inte vara att bara ligga hemma, dock har jag blivit sjukskriven torsdag till söndag (skulle egentligen jobbat i helgen) för att vila upp mig. Och allt känns redan mycket bättre.

Förresten så var jag i hemorten förra helgen. Jag tog med mig Wiki som fick träffa mamma, mormor, syskon och vänner. Det var himla fint. Mormor nöp honom nästan i rumpan och tyckte han var en väldigt stilig karl, dock frågade hon mamma om det verkligen skulle hålla mellan oss eftersom jag "inte är så lätt att ha att göra med". WTF MORMOR, DÅLIG REKLAM! Sen hotade hon Wiki med stryk om han skulle behandla mig illa, allt var som det brukar med andra ord. Min mormor är så jävla badass att folk kissar i brallan. Mamma tyckte om honom tokmycket, vilket var ganska väntat, och min lillasyster likaså - vilket var helt jävla oväntat. Hon är alltid skeptisk mot alla som på något sätt är ett hot, att någon annan skulle ta min uppmärksamhet. Skälet till att allt gick så bra var förmodligen för att Wiki är så jävla självgående (haha, ordet självgående om en normalt fungerande människa får mig att skratta), med det menar jag att jag inte behövde sitta och vara något stöd åt honom. Han satt och pratade med min mamma om musik, som de tycker om och som jag är totalt ointresserad av, och jag behövde inte sitta och vara med BARA FÖR ATT. Jag sprang runt, spelade wii och dansade någon sorts improviserad bugg med lillasyster istället. Jag har nog inte haft det så bra i mina hemtrakter sedan jag var ett barn.

Terror starts at home

Jag har inte sovit en blund inatt. Istället har jag tittat på serier och försökt få en tid hos en viss person. Jag ska vara där halv fyra men just nu känner jag mig mest likgiltig. Det stör mig eftersom det skulle vara bättre att prata med personen när jag var som mest förstörd, nu vet jag inte hur jag ska kunna få fram det jag egentligen känner. Dörren är stängd nu, det är inte ofta jag vågar öppna den.

Stremt

Ikväll kände jag mig bränd på riktigt, förstörd, skadad in i själen. Mitt psyke orkade inte med ett självmords-sms och på samma gång ett jobb där jag varje sekund riskerar att bli slagen. Rädslan som kryper sig tätt inpå är så jävla genomträngande. Första gången kom jag över det fort - nu känner jag mig som sagt sjukt förstörd. Det värsta är att jag inte trodde jag skulle bli den personen som blev bränd utav det, men jag måste erkänna mig besegrad. Jag är svagare än vad jag trodde när jag gav mig in i spelet. Om jag känner likadant imorgon ska jag ta kontakt med en läkare och se om jag kan bli sjukskriven en tid - det har alltid varit min värsta mardröm men just nu känns det som att det är självbevarelsedriften som styr mig. Gör jag inget nu blir jag utbränd inom ett år, det är värt pengarna jag skulle förlora på att göra det nu. Se det som en framtidsinvestering.

Men att erkänna sig besegrad är svårt, min kärlek sa för exakt en vecka sedan att jag var den modigaste personen han har träffat och jag undrade varför. "För att du har ett jobb där du kan bli utsatt för otäcka saker och ändå stannar du kvar". Om jag erkänner mig besegrad slutar jag vara den modigaste människan han har träffat, jag kanske rentav förvandlas till svag. Sanningen är att jag skulle vilja säga att jag skiter fullständigt i det, det är modigare att våga ta ett steg åt sidan, men något i mig gör ont när jag ger upp. Jag är inte personen som ger upp.

Imorgon känns allt troligtvis bättre, men just nu gör min mage så ont av stressen och mitt huvud tar död på mig. Att inte få någon sömn och önska att någon klappar en på kinden till sömns gör inte situationen bättre.

"Den schyssta killen"

Aj, jag hade glömt vilka processer min hjärna måste bearbeta innan jag åker de där fyra timmarna söderut. Jag inbillade mig att det bara skulle vara att sätta sig på den lyxiga bus4you och surfa sig igenom resan men verkligheten börjar komma ikapp mig. Fuck you very much som påminde mig om din usla existens.

En krigsherre under kung David

Jag har aldrig önskat den där totala tvåsamheten. Så som jag blivit uppfostrad finns inte nyckeln till friheten genom mannen, det är nämligen bara jag som kan skapa den för mig själv. Därför har jag haft problem med tidigare förhållanden där mannen t.ex. betalar - som indirekt får mig att känna mig osjälvständig. Förmodligen helt omedveten om vilka kriser det skapat mig och vissa skulle säkert tycka att jag är för stolt för att ta emot. Likt en tiopunktslista om hur ett förhållande bör se ut så handlar det om att ge och ta. "Ge och ta" - jo men just det, om jag får en klänning inte jag har råd med; vad ska jag ge tillbaka som kan skattas lika högt? Man blir skuldsatt och ger bort sig själv, för att man borde det, och sedan står man där alldeles tom när man inte får något av den varan tillbaka. Detta, och andra saker med det, har gjort mig bränd och skapat ett beteendemönster jag inte alls hade för ett par år sedan. Nu är det inte längre tillåtet, enligt min hjärna, att ge kärlek hipp som happ. Få kärlek hipp som happ. Och vad händer egentligen när man tar "ge och ta"-begreppet bokstavligt? I en fungerande relation borde skålarna bli lika tunga efter en tid utan att man behöver mäta milligram för milligram.

Men tillbaka till tvåsamheten, är den konstellationen verkligen den totala och absoluta lyckan? Är det inte dags för oss att kasta av oss stödhjulen och dansa själva? Och nu menar jag inte eremit-dansen utan den villkorslösa dansen där man tillåter varandra att växa till enskilda individer, skapa starka och kärleksfulla vänskapsband med andra individer, fokuserar på den bra magkänslan och slutar isolera. Just nu dansar jag den dansen med personen jag är kär i, och vi kommer förhoppningsvis aldrig bli en och samma person. Möjligtvis tre en dag.

"Pappa kom hem, för jag längtar efter dig"

Jag fick precis ett mail från min far.
Han är i Indien, som han nästan alltid är, och detta är andra mailet jag någonsin fått från honom. Det gör ont i hjärtat och jag gråter, inte för att han är borta och jag skulle sakna honom, utan för att mailet är som skrivet till mig som tio år gammal. Tioåringen som fortfarande väntade på sin lilla pappa, som tyckte om honom. Barnet som trodde han var mer, som sedan blev besviken och brände allt som kunde påminna henne om honom. Hennes första stora break-up, och han lunkade omkring ovetande eftersom han aldrig frågade. Och fråga kommer han aldrig göra, men han kommer fortfarande göra henne påmind om sveket genom sporadiska telefonsamtal två gånger per år och kanske ett till mail från värmen i öst.
Jag saknar inte min far, jag saknar att se på honom med stora barnögon.

Och för att göra en snabb utredning av mitt psyke så inser jag att det inte är så konstigt att jag har svårt för att tycka om folk sådär barnsligt mycket. Släppa allt och lita på att någon.