Yppighet, vällust

Igår fick jag den där obehagliga känslan i kroppen när man inser att man inte alls har allt på det torra. Jag är inte alls trygg i mitt liv; jag kan bli utkickad på gatan när som, bli av med jobbet, förlora mina vänner samt min kärlek till livet. Allt må se fint ut nu men i framtiden döljer sig mörka moln, jag ser att de börjar närma sig.

Jag blev för första gången på flera år riktigt svartsjuk i lördags. Det kan ha varit mitt berusade jag och jag känner inte henne, jag vill aldrig göra det heller. För inne i henne döljer sig något mörkt och jävligt obehagligt. Det är hon som ger de onda blickarna, svartnar inifrån och får alla runt omkring sig att känna sig olustiga. Jag trodde hon hade försvunnit, men hon är närvarande nu, kikar över min axel och kritiserar allt jag gör. Hur kom hon tillbaka? I lördags fick jag min kärlek att säga orden "jag känner visst inte dig. det jag gillade mest med dig var ditt fina hjärta som hjälper människor och nu kan jag se vem du verkligen är". Auch! Allt kan visst gå åt helvete och den insikten är bra för mig, hur i helvete kunde jag tro att jag var känslomässigt odödlig?

Lik förbannat har jag trampat i den välkända gyttjepölen igen.