Yppighet, vällust

Igår fick jag den där obehagliga känslan i kroppen när man inser att man inte alls har allt på det torra. Jag är inte alls trygg i mitt liv; jag kan bli utkickad på gatan när som, bli av med jobbet, förlora mina vänner samt min kärlek till livet. Allt må se fint ut nu men i framtiden döljer sig mörka moln, jag ser att de börjar närma sig.

Jag blev för första gången på flera år riktigt svartsjuk i lördags. Det kan ha varit mitt berusade jag och jag känner inte henne, jag vill aldrig göra det heller. För inne i henne döljer sig något mörkt och jävligt obehagligt. Det är hon som ger de onda blickarna, svartnar inifrån och får alla runt omkring sig att känna sig olustiga. Jag trodde hon hade försvunnit, men hon är närvarande nu, kikar över min axel och kritiserar allt jag gör. Hur kom hon tillbaka? I lördags fick jag min kärlek att säga orden "jag känner visst inte dig. det jag gillade mest med dig var ditt fina hjärta som hjälper människor och nu kan jag se vem du verkligen är". Auch! Allt kan visst gå åt helvete och den insikten är bra för mig, hur i helvete kunde jag tro att jag var känslomässigt odödlig?

Lik förbannat har jag trampat i den välkända gyttjepölen igen.

Ett brev till Er

Hej mina vänner,
Jag vill mest berätta att livet är så fint just nu, jag börjar få vårkänslor i kroppen - var kommer de ifrån? Kanske börjar det nalkas kärlek. Jag tycker mig känna igen känslan, men denhär gången är den på ett helt annat sätt. Denhär gången är jag inte längre rädd för att sabba till det, och det skrämmer mig - bryr jag mig inte om det skulle gå åt helvete? Eller är jag så trygg med mig själv som jag alltid velat vara? Förresten, är jag JAG nu? Jag menar, mitt framtida jag, är det såhär jag kommer att vara? Tänka? Värdera saker och ting? Förmodligen, och jag trivs.
Vi lyssnade på Blues på Stampen i måndags. Dansade, drack laphroaig och åkte nattbussen hem till Vällingby. Det slog mig att jag var mitt i händelsernas centrum av mitt liv. Det är det som händer nu jag förmodligen kommer minnas bäst. Jag bor i Stockholm, har lärt känna mig själv samt fått chansen att träffa några av världens finaste människor.

Må lössen från tusen kameler hemsöka edert könsorgan

Det har varit en händelserik helg, på gott och ont.

I fredags blev jag och Fisen fotade av Duvan i en studio. Det var mest jobbigt och varmt av ljuset, kände mig allmänt obekväm. Med min bangkok-tattoo och blindtarmsoperation är min modellkarriär ändå långt bort, skönt! Fisen däremot hånglade med kameran. Det var spännande att se, min snygga lilla fis. För ett par år sedan hade jag aldrig ställt mig där, då min fotofobi var som värst, så att jag gjorde det i fredags var ett stort steg för mig. När vi var klara kilade vi iväg till Max och åt hamburgare tillsammans med Kristofer Lindström (Kobra-killen ya know). Okej inte riktigt, men han satt med sina kids bredvid. Planerna för resten av kvällen var girls night out och vi var fem
brudar på förfesten, tre hade samma namn. Sparven var söt och åkte hem tidigt, vi andra fortsatte till rocks (som inte var rocks, men det är en annan historia). Wiki hängde på, och när jag skulle hänga av jackan kramade någon mig bakifrån och det var världens bästa Fluga. Han hade med sig Magfittan och en annan snubbe som jag knappt minns (tror jag?). Flugan blev ledsen, Duvan försvann, jag och Fisen fixade efterfest. En konstig snubbe följde med och när vi vaknade dagen efter hittade vi denna lapp på Fisens sängbord:



Och denhär låg där det var mest glassplitter:


Det var nog den bästa lapp på länge och till El i inflyttningspresent gav vi en bok som var full med fina lappar. Lördagen på Els inflyttningsfest är ett annat kapitel som jag får skriva om ikväll eller imorgon. Nu ska jag luncha med Kakan och sen jobba till 22. Tjo!

Are you feeling sleepy, punk?

Med mina p-piller kan jag bestämma när det passar sig för mig att få mens, eftersom jag inte står ut med tanken av surprise-blod så är det sjukt bra för mig. Men det är ett jävla påhitt egentligen; hur ska jag kunna bestämma det när jag aldrig vill ha det? I måndags kom jag iallafall på att det var på tok för längesedan och hjärtat börjar göra ont ganska omgående. Jävla pms. Jag tycker att det fan blir värre med åren, förr var det mer vredesutbrott men nu är det nästintill djup depression. Och hjärtgnissel förstås, för hur mycket jag än i huvudet vill glömma en viss herre så kan jag inte det när jag har pms. Det kryper liksom under huden och en vecka senare när jag är mig själv igen undrar jag alltid vadfan jag har sysslat med senaste veckan.

En ganska bra bi-effekt av "ingen tycker om mig", "jag är värdelös" och "jag kommer att dö ensam"-tankarna är att jag känner något behov av att ställa saker till rätta. Så idag åkte jag till IKEA själv och köpte Flärke (datorbord) till Fisen och släpade det hela vägen hem. Jag svor som sjutton men kände mig som ett helgon vilket dämpade pms-ångesten lite. Jag är så rädd för att alla ska tröttna på mig när de inser vilken jubelidiot jag egentligen är. Men det jag just nu mest är rädd för är att Fisen får för sig att flytta (eftersom även hon kommer komma till insikt om min idiotiska person).

Jag var på Läkarmissionen idag också och köpte fina gardiner, resväska och garn. Tanterna var söta och tyckte jag hade en fin frisyr (?!). Imorgon ska vi till helvetes-Solna igen och hämta ut Fisens ID-kort samt göra ett nytt pass till mig eftersom det jag har är slitet som fan. Bättre att vara händelserna i förväg.