måndag 29 september 2008

Det låter krystat av mig men jag pissar på dig

Del 1
Jag gav upp och lät sjukdomen ta över. I flera veckor har jag kämpat emot, gått till jobbet ändå och försökt ignorera symtomen. När det gäller jobb är jag nojan personifierad, jag tror alltid att chefen ska tro att jag hittar på och jag är alltid paranoid över att hon ska ta in mig på kontoret och ge mig sparken. Jag är så fruktansvärt rädd för att göra fel att jag börjar inbilla mig att jag gör det - jag är så rädd att de ska tro att jag ljuger att det tillslut känns som att jag gör det. Jag behöver en paus.

Men jag pissade min största rädsla i ansiktet idag, jag har aldrig sjukanmält mig till ett jobb i hela mitt liv. Jag var sjuk för ett par månader sedan och spydde på jobbet så de tvingade hem mig i säng. Nu tänker jag ligga här och tillåta mig själv att vara sjuk. Det känns som en revansch mot mitt nojiga jag.

Del 2
Jag har börjat teckna på serien och det går framåt, fast jag behöver fortfarande försöka bekämpa med min självkritiska karaktär.

Del 3
Wiki kom hit i fredags, vi drack marinella och åt pizza. När vi satt på tunnelbanan med pluntan i handen vinkade någon till mig från andra sidan av tåget. Jag med min extremt dåliga syn, trots att jag har linser, tyckte mig se Ballis bror men trodde att jag inbillade mig. Han borde vara i Småland och inte alls sitta på tunnelbanans gröna linje. Men det gjorde han, tillsammans med Ballis pappa som såg oss och gick bak och hälsade. Klockan var 18:32, jag stank sprit och hade Wikis arm runt mig. Vi låtsades gå av tåget men bytte vagn, klunkade i oss porten i pluntan och mötte upp Hedis, Duvan och Popcornkillen. Gick till Carmen, sjöng gurk-sången, skrålade och skålade i flera timmar. Kakan och Sparven med sällskap kom också, vi satt drygt 10 pers vid ett bord som skulle vara för 4. Det var en fin kväll och dagen efter tog jag ett kort med engångskameran när Wiki borstar håret. Nu är det bara 6 bilder kvar och jag vågar inte riktigt ta slut rullen, i den ligger kort och gömmer sig på en viss man från en tunnel. Aj, nu gjorde det ont i hjärtat igen. Jävla hjärta.

1 kommentarer:

Anonym sa...

va fint du skriver min fis!