Det låter krystat av mig men jag pissar på dig

Del 1
Jag gav upp och lät sjukdomen ta över. I flera veckor har jag kämpat emot, gått till jobbet ändå och försökt ignorera symtomen. När det gäller jobb är jag nojan personifierad, jag tror alltid att chefen ska tro att jag hittar på och jag är alltid paranoid över att hon ska ta in mig på kontoret och ge mig sparken. Jag är så fruktansvärt rädd för att göra fel att jag börjar inbilla mig att jag gör det - jag är så rädd att de ska tro att jag ljuger att det tillslut känns som att jag gör det. Jag behöver en paus.

Men jag pissade min största rädsla i ansiktet idag, jag har aldrig sjukanmält mig till ett jobb i hela mitt liv. Jag var sjuk för ett par månader sedan och spydde på jobbet så de tvingade hem mig i säng. Nu tänker jag ligga här och tillåta mig själv att vara sjuk. Det känns som en revansch mot mitt nojiga jag.

Del 2
Jag har börjat teckna på serien och det går framåt, fast jag behöver fortfarande försöka bekämpa med min självkritiska karaktär.

Del 3
Wiki kom hit i fredags, vi drack marinella och åt pizza. När vi satt på tunnelbanan med pluntan i handen vinkade någon till mig från andra sidan av tåget. Jag med min extremt dåliga syn, trots att jag har linser, tyckte mig se Ballis bror men trodde att jag inbillade mig. Han borde vara i Småland och inte alls sitta på tunnelbanans gröna linje. Men det gjorde han, tillsammans med Ballis pappa som såg oss och gick bak och hälsade. Klockan var 18:32, jag stank sprit och hade Wikis arm runt mig. Vi låtsades gå av tåget men bytte vagn, klunkade i oss porten i pluntan och mötte upp Hedis, Duvan och Popcornkillen. Gick till Carmen, sjöng gurk-sången, skrålade och skålade i flera timmar. Kakan och Sparven med sällskap kom också, vi satt drygt 10 pers vid ett bord som skulle vara för 4. Det var en fin kväll och dagen efter tog jag ett kort med engångskameran när Wiki borstar håret. Nu är det bara 6 bilder kvar och jag vågar inte riktigt ta slut rullen, i den ligger kort och gömmer sig på en viss man från en tunnel. Aj, nu gjorde det ont i hjärtat igen. Jävla hjärta.

Självständig, stark & allt det där

Igår hade jag och Kakan tänkt hitta det "nya Carmen" men det slutade i desperata sms om att ställa in eftersom jag kände mig som Döden själv; ont i halsen och sjukt anti-allt (ja det är så jag föreställer mig att Dödens tillstånd är). Jag och Fisen satt och degade i soffan halva dagen istället och när jag runt halv åtta skulle spela upp en låt för henne så insåg jag varifrån all dödsångest kommit - jag hade inte lyssnat på en endaste låt på hela dagen (bland annat eftersom jag jobbat och min ipod lyckats hänga sig själv i hörlurssladden). Ölsuget rann ut i mitt blodomlopp på sekunder och jag slängde mig på telefonen för att, lika desperat som tidigare, tvinga med Kakan ut igen. Hon var för trött så jag ringde Duvan istället som ett par minuter tidigare också blivit ölsugen till max, Wiki blev också uppringd men han var tvungen att plugga fruktoslära. Och det är kanske hit jag vill komma, hade jag haft dödsångest varje dag om jag inte hade musik? Wiki lyssnar nämligen aldrig på musik och jag kan inte för mitt liv förstå hur han kan få ihop vardagen utan. Är han en Dönick? Eller extremt dårfinkig i sin konsumtion av böcker?
Kvällen avrundades med att Popcornkillen och Wiki kom till Carmen ändå och flera vänskapliga kärleksförklaringar delades ut till höger och vänster från mig. Men ett nytt Carmen efterlyses fortfarande eftersom det börjar bli för mycket folk där och det skulle inte vara helt fel med lite variation. Jag vägrar att Carmen blir som Waffi blev - rutin.

Förövrigt är jag väldigt nöjd med mig själv, min kombo, vår lägenhet och mitt adoptivbarn. Jag har nog aldrig varit så stark och självständig som jag är nu, allt är under kontroll och mitt liv är precis som jag vill ha det.