Dagen åter kommen

Det var en fin julafton i år, jag stannade kvar i Sthlm och firade den med Fisen. Vi lagade enhiladas, drack vin och laphroaig (som Fisen inte tyckte om dessvärre, stackars kvinna).
Jag jobbar och sliter som vanligt. Är tillbaka med mina vanliga arbetsuppgifter och det känns bra. Om ett tag känns det nog ännu bättre.
Ingenting spännande händer, livet står på sätt och vis still just nu. Helst av allt vill jag ligga under mitt täcke hela dagarna och läsa böcker.

Istanbul baby

Min dator råkade dricka cola, men jag lever ändå. Jag väntar på att en handläggare från försökringsbolaget jag har drulleförsäkring hos ska ringa och ge mig en ny, kanske finare.
Igår satt jag och min kärlek i himlen och drack drinkar. Det är faktiskt sant, i ett rum på teatern som hans pappa hyrt till sitt bröllop var allt uppochned. Snart åker vi till Istanbul!
Jag har börjat skriva ner mina drömmar igen, jag blir nästan besatt av dem. Det är som att jag lever ett annat liv parallellt med detta. Vissa drömmar tränger sig in i mitt verkliga liv lite för mycket, börjar ta över. Igår tänkte jag ringa Balli och säga tack för att hon klippte av navelsträngarna till mina missbildade barn, men sedan insåg jag att jag faktiskt bara hade drömt det. Då grät jag lite för att jag saknade dem.

Fnissigt inlägg efter arbetspass

Jag känner mig nästan som frälst, idag fick jag tillbaka min jobblust. Det skedde 21:37, jag satt på jobbet i soffan med kaksmulor i och fick en sådan jävla uppenbarelse. Svar på frågor som varför jag egentligen jobbar kvar kom tillbaka, allt fick sin ursprungliga mening - det som jag hade känt när jag först började jobba med människor kom tillbaka. Känslan av fullkommlig tillfredställelse när man får det bekräftat att man gjort någon skillnad, att personen mentalt vill hålla en i handen och lita på att man kommer göra de rätta valen för just hennes/hans skull.

Fyfan vad skönt att vara sig själv igen, rädslan är som bortblåst (och bearbetad)!

----

Igår träffade jag min kärleks far och hans (snart) fru för första gången, har snart all släkt avklarad! Wiki hade lagat mat och efteråt gick vi ut och drack tjeckisk öl, tittade på konstiga hus och hetsade bostadspolitik. Med stjärngosseprylar och tusen noter lämnade vi dem och åkte hem till mig. Han skrämde upp mig genom att säga saker jag lika gärna hade kunnat säga, saker jag vet att jag sagt till mina närmaste, men bara för att det kom ur hans mun gjorde det ont. Det var fan fina ord, de bästa meningarna mina öron någonsin fått höra, det jag alltid försökt uttrycka men som aldrig någon köpt. Mina tankar och idéer om hur ett förhållande måste se ut för att fungera (för mig) har helt plötsligt börjat praktiseras på riktigt, och det skrämmer fan skiten ur mig. Tänk om jag och den som jag är kär i fått allt om bakfoten, tiden vi har tillsammans är för dyrbar för att slösas bort, inget får gå sönder, andas andas andas!
Vilket jävla fynd jag gjorde på mitt stammishak sjuttonde september tjugohundraåtta.

Någon form av klarhet

Personen liknade mitt tillfälliga mentala tillstånd med en allergisk reaktion. Vid första slagen var jag bara överkänslig men när jag fortsatte konsumera varan utan paus förvandlades det till en stark allergisk reaktion. Hon påpekade också att det, likt en kvinnomisshandel, är så lätt att man klandrar sig själv. Jag är inte alls konstig, att bli slagen på jobbet kan vara minst lika otäckt som att bli slagen någon annan stans, det känns bara mer naturligt att man skulle kunna komma över det lättare bara för att det är i en arbetssituation - när man får betalt för det.

Hon höll med mig om att det bästa för mig just nu är en paus, det fungerade inte den här gången att hoppa upp på hästen direkt - trots att jag egentligen hade önskat det. Hade möte med mina två chefer idag och de tog hennes (och mina ord) på allvar. Nu får jag en paus i nästan tre veckor. Jag ska dock fortfarande jobba men med andra uppgifter, och det känns skönt. Lösningen på problemet skulle inte vara att bara ligga hemma, dock har jag blivit sjukskriven torsdag till söndag (skulle egentligen jobbat i helgen) för att vila upp mig. Och allt känns redan mycket bättre.

Förresten så var jag i hemorten förra helgen. Jag tog med mig Wiki som fick träffa mamma, mormor, syskon och vänner. Det var himla fint. Mormor nöp honom nästan i rumpan och tyckte han var en väldigt stilig karl, dock frågade hon mamma om det verkligen skulle hålla mellan oss eftersom jag "inte är så lätt att ha att göra med". WTF MORMOR, DÅLIG REKLAM! Sen hotade hon Wiki med stryk om han skulle behandla mig illa, allt var som det brukar med andra ord. Min mormor är så jävla badass att folk kissar i brallan. Mamma tyckte om honom tokmycket, vilket var ganska väntat, och min lillasyster likaså - vilket var helt jävla oväntat. Hon är alltid skeptisk mot alla som på något sätt är ett hot, att någon annan skulle ta min uppmärksamhet. Skälet till att allt gick så bra var förmodligen för att Wiki är så jävla självgående (haha, ordet självgående om en normalt fungerande människa får mig att skratta), med det menar jag att jag inte behövde sitta och vara något stöd åt honom. Han satt och pratade med min mamma om musik, som de tycker om och som jag är totalt ointresserad av, och jag behövde inte sitta och vara med BARA FÖR ATT. Jag sprang runt, spelade wii och dansade någon sorts improviserad bugg med lillasyster istället. Jag har nog inte haft det så bra i mina hemtrakter sedan jag var ett barn.

Terror starts at home

Jag har inte sovit en blund inatt. Istället har jag tittat på serier och försökt få en tid hos en viss person. Jag ska vara där halv fyra men just nu känner jag mig mest likgiltig. Det stör mig eftersom det skulle vara bättre att prata med personen när jag var som mest förstörd, nu vet jag inte hur jag ska kunna få fram det jag egentligen känner. Dörren är stängd nu, det är inte ofta jag vågar öppna den.

Stremt

Ikväll kände jag mig bränd på riktigt, förstörd, skadad in i själen. Mitt psyke orkade inte med ett självmords-sms och på samma gång ett jobb där jag varje sekund riskerar att bli slagen. Rädslan som kryper sig tätt inpå är så jävla genomträngande. Första gången kom jag över det fort - nu känner jag mig som sagt sjukt förstörd. Det värsta är att jag inte trodde jag skulle bli den personen som blev bränd utav det, men jag måste erkänna mig besegrad. Jag är svagare än vad jag trodde när jag gav mig in i spelet. Om jag känner likadant imorgon ska jag ta kontakt med en läkare och se om jag kan bli sjukskriven en tid - det har alltid varit min värsta mardröm men just nu känns det som att det är självbevarelsedriften som styr mig. Gör jag inget nu blir jag utbränd inom ett år, det är värt pengarna jag skulle förlora på att göra det nu. Se det som en framtidsinvestering.

Men att erkänna sig besegrad är svårt, min kärlek sa för exakt en vecka sedan att jag var den modigaste personen han har träffat och jag undrade varför. "För att du har ett jobb där du kan bli utsatt för otäcka saker och ändå stannar du kvar". Om jag erkänner mig besegrad slutar jag vara den modigaste människan han har träffat, jag kanske rentav förvandlas till svag. Sanningen är att jag skulle vilja säga att jag skiter fullständigt i det, det är modigare att våga ta ett steg åt sidan, men något i mig gör ont när jag ger upp. Jag är inte personen som ger upp.

Imorgon känns allt troligtvis bättre, men just nu gör min mage så ont av stressen och mitt huvud tar död på mig. Att inte få någon sömn och önska att någon klappar en på kinden till sömns gör inte situationen bättre.

"Den schyssta killen"

Aj, jag hade glömt vilka processer min hjärna måste bearbeta innan jag åker de där fyra timmarna söderut. Jag inbillade mig att det bara skulle vara att sätta sig på den lyxiga bus4you och surfa sig igenom resan men verkligheten börjar komma ikapp mig. Fuck you very much som påminde mig om din usla existens.

En krigsherre under kung David

Jag har aldrig önskat den där totala tvåsamheten. Så som jag blivit uppfostrad finns inte nyckeln till friheten genom mannen, det är nämligen bara jag som kan skapa den för mig själv. Därför har jag haft problem med tidigare förhållanden där mannen t.ex. betalar - som indirekt får mig att känna mig osjälvständig. Förmodligen helt omedveten om vilka kriser det skapat mig och vissa skulle säkert tycka att jag är för stolt för att ta emot. Likt en tiopunktslista om hur ett förhållande bör se ut så handlar det om att ge och ta. "Ge och ta" - jo men just det, om jag får en klänning inte jag har råd med; vad ska jag ge tillbaka som kan skattas lika högt? Man blir skuldsatt och ger bort sig själv, för att man borde det, och sedan står man där alldeles tom när man inte får något av den varan tillbaka. Detta, och andra saker med det, har gjort mig bränd och skapat ett beteendemönster jag inte alls hade för ett par år sedan. Nu är det inte längre tillåtet, enligt min hjärna, att ge kärlek hipp som happ. Få kärlek hipp som happ. Och vad händer egentligen när man tar "ge och ta"-begreppet bokstavligt? I en fungerande relation borde skålarna bli lika tunga efter en tid utan att man behöver mäta milligram för milligram.

Men tillbaka till tvåsamheten, är den konstellationen verkligen den totala och absoluta lyckan? Är det inte dags för oss att kasta av oss stödhjulen och dansa själva? Och nu menar jag inte eremit-dansen utan den villkorslösa dansen där man tillåter varandra att växa till enskilda individer, skapa starka och kärleksfulla vänskapsband med andra individer, fokuserar på den bra magkänslan och slutar isolera. Just nu dansar jag den dansen med personen jag är kär i, och vi kommer förhoppningsvis aldrig bli en och samma person. Möjligtvis tre en dag.

"Pappa kom hem, för jag längtar efter dig"

Jag fick precis ett mail från min far.
Han är i Indien, som han nästan alltid är, och detta är andra mailet jag någonsin fått från honom. Det gör ont i hjärtat och jag gråter, inte för att han är borta och jag skulle sakna honom, utan för att mailet är som skrivet till mig som tio år gammal. Tioåringen som fortfarande väntade på sin lilla pappa, som tyckte om honom. Barnet som trodde han var mer, som sedan blev besviken och brände allt som kunde påminna henne om honom. Hennes första stora break-up, och han lunkade omkring ovetande eftersom han aldrig frågade. Och fråga kommer han aldrig göra, men han kommer fortfarande göra henne påmind om sveket genom sporadiska telefonsamtal två gånger per år och kanske ett till mail från värmen i öst.
Jag saknar inte min far, jag saknar att se på honom med stora barnögon.

Och för att göra en snabb utredning av mitt psyke så inser jag att det inte är så konstigt att jag har svårt för att tycka om folk sådär barnsligt mycket. Släppa allt och lita på att någon.

Yppighet, vällust

Igår fick jag den där obehagliga känslan i kroppen när man inser att man inte alls har allt på det torra. Jag är inte alls trygg i mitt liv; jag kan bli utkickad på gatan när som, bli av med jobbet, förlora mina vänner samt min kärlek till livet. Allt må se fint ut nu men i framtiden döljer sig mörka moln, jag ser att de börjar närma sig.

Jag blev för första gången på flera år riktigt svartsjuk i lördags. Det kan ha varit mitt berusade jag och jag känner inte henne, jag vill aldrig göra det heller. För inne i henne döljer sig något mörkt och jävligt obehagligt. Det är hon som ger de onda blickarna, svartnar inifrån och får alla runt omkring sig att känna sig olustiga. Jag trodde hon hade försvunnit, men hon är närvarande nu, kikar över min axel och kritiserar allt jag gör. Hur kom hon tillbaka? I lördags fick jag min kärlek att säga orden "jag känner visst inte dig. det jag gillade mest med dig var ditt fina hjärta som hjälper människor och nu kan jag se vem du verkligen är". Auch! Allt kan visst gå åt helvete och den insikten är bra för mig, hur i helvete kunde jag tro att jag var känslomässigt odödlig?

Lik förbannat har jag trampat i den välkända gyttjepölen igen.

Ett brev till Er

Hej mina vänner,
Jag vill mest berätta att livet är så fint just nu, jag börjar få vårkänslor i kroppen - var kommer de ifrån? Kanske börjar det nalkas kärlek. Jag tycker mig känna igen känslan, men denhär gången är den på ett helt annat sätt. Denhär gången är jag inte längre rädd för att sabba till det, och det skrämmer mig - bryr jag mig inte om det skulle gå åt helvete? Eller är jag så trygg med mig själv som jag alltid velat vara? Förresten, är jag JAG nu? Jag menar, mitt framtida jag, är det såhär jag kommer att vara? Tänka? Värdera saker och ting? Förmodligen, och jag trivs.
Vi lyssnade på Blues på Stampen i måndags. Dansade, drack laphroaig och åkte nattbussen hem till Vällingby. Det slog mig att jag var mitt i händelsernas centrum av mitt liv. Det är det som händer nu jag förmodligen kommer minnas bäst. Jag bor i Stockholm, har lärt känna mig själv samt fått chansen att träffa några av världens finaste människor.

Må lössen från tusen kameler hemsöka edert könsorgan

Det har varit en händelserik helg, på gott och ont.

I fredags blev jag och Fisen fotade av Duvan i en studio. Det var mest jobbigt och varmt av ljuset, kände mig allmänt obekväm. Med min bangkok-tattoo och blindtarmsoperation är min modellkarriär ändå långt bort, skönt! Fisen däremot hånglade med kameran. Det var spännande att se, min snygga lilla fis. För ett par år sedan hade jag aldrig ställt mig där, då min fotofobi var som värst, så att jag gjorde det i fredags var ett stort steg för mig. När vi var klara kilade vi iväg till Max och åt hamburgare tillsammans med Kristofer Lindström (Kobra-killen ya know). Okej inte riktigt, men han satt med sina kids bredvid. Planerna för resten av kvällen var girls night out och vi var fem
brudar på förfesten, tre hade samma namn. Sparven var söt och åkte hem tidigt, vi andra fortsatte till rocks (som inte var rocks, men det är en annan historia). Wiki hängde på, och när jag skulle hänga av jackan kramade någon mig bakifrån och det var världens bästa Fluga. Han hade med sig Magfittan och en annan snubbe som jag knappt minns (tror jag?). Flugan blev ledsen, Duvan försvann, jag och Fisen fixade efterfest. En konstig snubbe följde med och när vi vaknade dagen efter hittade vi denna lapp på Fisens sängbord:



Och denhär låg där det var mest glassplitter:


Det var nog den bästa lapp på länge och till El i inflyttningspresent gav vi en bok som var full med fina lappar. Lördagen på Els inflyttningsfest är ett annat kapitel som jag får skriva om ikväll eller imorgon. Nu ska jag luncha med Kakan och sen jobba till 22. Tjo!

Are you feeling sleepy, punk?

Med mina p-piller kan jag bestämma när det passar sig för mig att få mens, eftersom jag inte står ut med tanken av surprise-blod så är det sjukt bra för mig. Men det är ett jävla påhitt egentligen; hur ska jag kunna bestämma det när jag aldrig vill ha det? I måndags kom jag iallafall på att det var på tok för längesedan och hjärtat börjar göra ont ganska omgående. Jävla pms. Jag tycker att det fan blir värre med åren, förr var det mer vredesutbrott men nu är det nästintill djup depression. Och hjärtgnissel förstås, för hur mycket jag än i huvudet vill glömma en viss herre så kan jag inte det när jag har pms. Det kryper liksom under huden och en vecka senare när jag är mig själv igen undrar jag alltid vadfan jag har sysslat med senaste veckan.

En ganska bra bi-effekt av "ingen tycker om mig", "jag är värdelös" och "jag kommer att dö ensam"-tankarna är att jag känner något behov av att ställa saker till rätta. Så idag åkte jag till IKEA själv och köpte Flärke (datorbord) till Fisen och släpade det hela vägen hem. Jag svor som sjutton men kände mig som ett helgon vilket dämpade pms-ångesten lite. Jag är så rädd för att alla ska tröttna på mig när de inser vilken jubelidiot jag egentligen är. Men det jag just nu mest är rädd för är att Fisen får för sig att flytta (eftersom även hon kommer komma till insikt om min idiotiska person).

Jag var på Läkarmissionen idag också och köpte fina gardiner, resväska och garn. Tanterna var söta och tyckte jag hade en fin frisyr (?!). Imorgon ska vi till helvetes-Solna igen och hämta ut Fisens ID-kort samt göra ett nytt pass till mig eftersom det jag har är slitet som fan. Bättre att vara händelserna i förväg.

Det låter krystat av mig men jag pissar på dig

Del 1
Jag gav upp och lät sjukdomen ta över. I flera veckor har jag kämpat emot, gått till jobbet ändå och försökt ignorera symtomen. När det gäller jobb är jag nojan personifierad, jag tror alltid att chefen ska tro att jag hittar på och jag är alltid paranoid över att hon ska ta in mig på kontoret och ge mig sparken. Jag är så fruktansvärt rädd för att göra fel att jag börjar inbilla mig att jag gör det - jag är så rädd att de ska tro att jag ljuger att det tillslut känns som att jag gör det. Jag behöver en paus.

Men jag pissade min största rädsla i ansiktet idag, jag har aldrig sjukanmält mig till ett jobb i hela mitt liv. Jag var sjuk för ett par månader sedan och spydde på jobbet så de tvingade hem mig i säng. Nu tänker jag ligga här och tillåta mig själv att vara sjuk. Det känns som en revansch mot mitt nojiga jag.

Del 2
Jag har börjat teckna på serien och det går framåt, fast jag behöver fortfarande försöka bekämpa med min självkritiska karaktär.

Del 3
Wiki kom hit i fredags, vi drack marinella och åt pizza. När vi satt på tunnelbanan med pluntan i handen vinkade någon till mig från andra sidan av tåget. Jag med min extremt dåliga syn, trots att jag har linser, tyckte mig se Ballis bror men trodde att jag inbillade mig. Han borde vara i Småland och inte alls sitta på tunnelbanans gröna linje. Men det gjorde han, tillsammans med Ballis pappa som såg oss och gick bak och hälsade. Klockan var 18:32, jag stank sprit och hade Wikis arm runt mig. Vi låtsades gå av tåget men bytte vagn, klunkade i oss porten i pluntan och mötte upp Hedis, Duvan och Popcornkillen. Gick till Carmen, sjöng gurk-sången, skrålade och skålade i flera timmar. Kakan och Sparven med sällskap kom också, vi satt drygt 10 pers vid ett bord som skulle vara för 4. Det var en fin kväll och dagen efter tog jag ett kort med engångskameran när Wiki borstar håret. Nu är det bara 6 bilder kvar och jag vågar inte riktigt ta slut rullen, i den ligger kort och gömmer sig på en viss man från en tunnel. Aj, nu gjorde det ont i hjärtat igen. Jävla hjärta.

Självständig, stark & allt det där

Igår hade jag och Kakan tänkt hitta det "nya Carmen" men det slutade i desperata sms om att ställa in eftersom jag kände mig som Döden själv; ont i halsen och sjukt anti-allt (ja det är så jag föreställer mig att Dödens tillstånd är). Jag och Fisen satt och degade i soffan halva dagen istället och när jag runt halv åtta skulle spela upp en låt för henne så insåg jag varifrån all dödsångest kommit - jag hade inte lyssnat på en endaste låt på hela dagen (bland annat eftersom jag jobbat och min ipod lyckats hänga sig själv i hörlurssladden). Ölsuget rann ut i mitt blodomlopp på sekunder och jag slängde mig på telefonen för att, lika desperat som tidigare, tvinga med Kakan ut igen. Hon var för trött så jag ringde Duvan istället som ett par minuter tidigare också blivit ölsugen till max, Wiki blev också uppringd men han var tvungen att plugga fruktoslära. Och det är kanske hit jag vill komma, hade jag haft dödsångest varje dag om jag inte hade musik? Wiki lyssnar nämligen aldrig på musik och jag kan inte för mitt liv förstå hur han kan få ihop vardagen utan. Är han en Dönick? Eller extremt dårfinkig i sin konsumtion av böcker?
Kvällen avrundades med att Popcornkillen och Wiki kom till Carmen ändå och flera vänskapliga kärleksförklaringar delades ut till höger och vänster från mig. Men ett nytt Carmen efterlyses fortfarande eftersom det börjar bli för mycket folk där och det skulle inte vara helt fel med lite variation. Jag vägrar att Carmen blir som Waffi blev - rutin.

Förövrigt är jag väldigt nöjd med mig själv, min kombo, vår lägenhet och mitt adoptivbarn. Jag har nog aldrig varit så stark och självständig som jag är nu, allt är under kontroll och mitt liv är precis som jag vill ha det.